Höjer ett varningens finger för nanofibrer
Nanoteknik möjliggör tillverkning av nanomaterial med speciella, ofta helt nya egenskaper, men vissa (...)
Enligt EU:s definition av nanomaterial ska en eller flera dimensioner av materialet vara mellan 1 nm - 100 nm. Nanomaterial kan förekomma i pulverform, lösningar eller införlivade i kompositmaterial. Partiklarna kan även skilja sig åt avseende form, vissa kan vara runda medan andra kan vara avlånga, så kallade nanofibrer, vilka används inom elektronikindustrin eller vid tillverkning av kompositmaterial för exempelvis flygplan, vindkraftverk och sportutrustning.
Hedmer menar att risken för exponering är som störst vid tillverkningsprocessen av nanofibrer och produkter som innehåller dessa. Risken för konsumenter av produkterna bedöms dock vara låg.
Om vi andas in nanofibrer kan dessa komma att deponeras i lungblåsorna. Långa nanofibrer, mer än 10-15 μm, verkar ha en liknande biologiska påverkan och effekt på lungorna som asbestfibrer. Studier på djur visar på en klart förhöjd risk för lungcancer vid exponeringen för kolnanorör.
I dagsläget saknas etablerade gränsvärden för nanomaterial i både Sverige och internationellt. Dock finns det föreslagna gränsvärden internationellt för t ex kolnanorör, och dessa ligger på mycket låga nivåer.
Luftburen exponering kan uppkomma t ex vid tillverkning, hantering och användning av nanomaterial, eller vid bearbetning av produkter som innehåller nanomaterial. Försiktighetsprincipen bör därför råda tills gränsvärden är satta. Detta kan underlättas genom användning av dragskåp, punktutsug tillsammans med omfattande personlig skyddsutrustning, skriver Maria Hedmer.
Källa: Bulletin 1 2017